ett år sen.
idag är det exakt ett år sen jag lämnade allt jag hade kärt och åkte över ill USA för mitt livs bästa halvår.
jag kommer precis ihåg hur illa jag mådde på morgonen när mamma väckte mig och sa att vi snart skulle börja åka upp emot stockholm och arlanda, burr.
väl framme efter resan dit var jag så spänd nervös & ledsen att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv så jag blev i extas och ville bara sätta mig på planet och åka.
sagt och gjort, att säga hejdå till mamma och pappa på flygplatsen var så jobbigt att jag grät hela vägen därifrån och de närmsta två timmarna över till amsterdam.
sen var jag alldeles för nervös eftersom jag trodde att jag aldrig skulle hitta mitt plan, men det gjode jag tillslut efter mycket om och men, även fast ajg hade en timma kvar till avgång så hittade jag en stol och satt där.
när jag satt där och plockade fram mobilen och såg att jag hade fått massor av sms från vänner och familj så kunde jag inte hålla tårarna inne längre, då brast det igen och jag övervägda starkt att sälja min biljett till nån gammal turk och köpa en direkt hem till sverige igen.
men nej.
jag bet ihop och tänkte nu får jag jävlarimig inte ge upp den största och bästa chansen jag har att göra något modigt.
sagt och gjort jag klev på mitt plan som skulle ta mig till LAX, och min nya familj som jag bara sett foton på och pratat med i telefon någon enstaka gång.
väl på planet pustade jag ut för en stund, men kom sendan på att jag sett alldeles för många plan som krachat i världen.
och tillbaka var tårarna och ajg tänkte, med min tur så ommer jag väll dö här och nu.
här sitter jag helt ensam och har kanske sett alla jag älskar för sista gången.
men så var inte fallet utan resan gick väldigt bra, fick dock väldigt ont i baken eftersom jag bara reste på mig högst 3 gånger under min 11 timmar långa flygresa eftersom ajg var rädd att någon skulle sno mina saker ifall jag gick på toan.
men jag överlevde och ahde alla saker i behåll.
när planet hade landat tog jag genast fram min mobil och skulle ringa mamma, men jag hade ingen teckning inne på flygplatsen så jag fick ännu en panik attack.
tänk om ingen stog där och väntade på mig?? vad gör jag då?
jag hämtade min väska iallafall och letade mig utåt, där stog massor av folk med skyltar och annat i luften,
men jag kunde inte se den som det stog mitt namn på, så jag backade tillbaka och gick sedan ut igen,
men nej.
jag tänkte att dom kanske stog utanför, så jag tog min tunga väska och gick och kikade,
nehe inte där heller.
men påvägen tillbaka in så såg jag mitt namn på en skylt.
VILKEN LÄTTNAD!
där var dom, två små jätte söta ungar och deras pappa,
hej hej sa vi, sen började vi babbal på eftersom han var svensk så känndes det lätt i början,
sen kom hans fru och där stog jag med tunghäfta och trodde att ajg hade glömt all engelska jag lärt mig.
till en början var det hackigt men det gick bättre med tiden.
jag kom fram till huset där jag skulle bo det närmsta halvåret, och det kunde inte ha vart finare =)
när jag stallt ifrån mig väskan så tog jag telefonen på en gång och ringde hem och sa att jag levde och att vi hade ett jätte fint hus.
och då var den igång, mitt livs bästa resa!
det är både det bästa och värsta jag gjort i hela mitt liv,men jag ångrar inte en sekund
och idag skulle jag göra vad som hellst för att få åka tillbaka till mina små bebisar
som bor alldeles för långt ifrån mig.
miss you guys.
Puss M
jag kommer precis ihåg hur illa jag mådde på morgonen när mamma väckte mig och sa att vi snart skulle börja åka upp emot stockholm och arlanda, burr.
väl framme efter resan dit var jag så spänd nervös & ledsen att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv så jag blev i extas och ville bara sätta mig på planet och åka.
sagt och gjort, att säga hejdå till mamma och pappa på flygplatsen var så jobbigt att jag grät hela vägen därifrån och de närmsta två timmarna över till amsterdam.
sen var jag alldeles för nervös eftersom jag trodde att jag aldrig skulle hitta mitt plan, men det gjode jag tillslut efter mycket om och men, även fast ajg hade en timma kvar till avgång så hittade jag en stol och satt där.
när jag satt där och plockade fram mobilen och såg att jag hade fått massor av sms från vänner och familj så kunde jag inte hålla tårarna inne längre, då brast det igen och jag övervägda starkt att sälja min biljett till nån gammal turk och köpa en direkt hem till sverige igen.
men nej.
jag bet ihop och tänkte nu får jag jävlarimig inte ge upp den största och bästa chansen jag har att göra något modigt.
sagt och gjort jag klev på mitt plan som skulle ta mig till LAX, och min nya familj som jag bara sett foton på och pratat med i telefon någon enstaka gång.
väl på planet pustade jag ut för en stund, men kom sendan på att jag sett alldeles för många plan som krachat i världen.
och tillbaka var tårarna och ajg tänkte, med min tur så ommer jag väll dö här och nu.
här sitter jag helt ensam och har kanske sett alla jag älskar för sista gången.
men så var inte fallet utan resan gick väldigt bra, fick dock väldigt ont i baken eftersom jag bara reste på mig högst 3 gånger under min 11 timmar långa flygresa eftersom ajg var rädd att någon skulle sno mina saker ifall jag gick på toan.
men jag överlevde och ahde alla saker i behåll.
när planet hade landat tog jag genast fram min mobil och skulle ringa mamma, men jag hade ingen teckning inne på flygplatsen så jag fick ännu en panik attack.
tänk om ingen stog där och väntade på mig?? vad gör jag då?
jag hämtade min väska iallafall och letade mig utåt, där stog massor av folk med skyltar och annat i luften,
men jag kunde inte se den som det stog mitt namn på, så jag backade tillbaka och gick sedan ut igen,
men nej.
jag tänkte att dom kanske stog utanför, så jag tog min tunga väska och gick och kikade,
nehe inte där heller.
men påvägen tillbaka in så såg jag mitt namn på en skylt.
VILKEN LÄTTNAD!
där var dom, två små jätte söta ungar och deras pappa,
hej hej sa vi, sen började vi babbal på eftersom han var svensk så känndes det lätt i början,
sen kom hans fru och där stog jag med tunghäfta och trodde att ajg hade glömt all engelska jag lärt mig.
till en början var det hackigt men det gick bättre med tiden.
jag kom fram till huset där jag skulle bo det närmsta halvåret, och det kunde inte ha vart finare =)
när jag stallt ifrån mig väskan så tog jag telefonen på en gång och ringde hem och sa att jag levde och att vi hade ett jätte fint hus.
och då var den igång, mitt livs bästa resa!
det är både det bästa och värsta jag gjort i hela mitt liv,men jag ångrar inte en sekund
och idag skulle jag göra vad som hellst för att få åka tillbaka till mina små bebisar
som bor alldeles för långt ifrån mig.
miss you guys.
Puss M
en kommentar kanske? =)
Trackback
